Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna.

Det är få gånger som en filmatisering överträffar boken. Men i The Great Gatsby tycker jag filmen fångar Gatsby hopp, oro och sjuka besatthet så mycket bättre. Kanske är det den svenska översättningen som drar ner det hela för mig? Det känns liksom alldeles för knöligt. Som att man söker svänga sig med vackra ordsammansättningar och metaforer men vingarna inte bär.

Sen är ju filmen, i alla fall för mig, sevärd bara för kostymen och miljöerna. Man är ju en scenografijunkie.
Ja, och så är det ju Leo...mmmm..