Det växer så det knackar. I mina klänningar till exempel. Spräckte en igår, klänning alltså. Det är lite som att vara tonåring igen, ingen kontroll över kroppen.
Spark-vm har också inletts där inne. Så himla mysigt och svårt att koncentrera sig på vad folk säger när hen vevar runt där inne. Man vill ba klappa på kulan och säga hej hej hallonet. Men det skulle ju kunna vända en och annan konversation i en och annan udda riktning.
Jag är fortsatt trött trots lovord om övergång efter vecka 20. Fick ett småbarnishoppingcentrumutbrott a la grande i helgen då jag inte hittade en av mina penslar. Ni vet när föräldrar säger "Jaha men okej då, jag lämnar dig här så får du sova på IKEA inatt". J har en annan teknik i form av att bli rikligt road av mina vevande armar och stampande fötter. Vilket i sin tur gör att även jag blir himla road över min egen överkänslighet.
På tal om denna överkänslighet så grät jag till finalavsnittet av One Tree Hill säsong sju när alla åker pulka och är himlastormande glada. Höjden på det tack? Någon?
Har inhandlat tre små vintageplagg till hen för att sedan få ett slag av ångest när jag kom hem. Det är läskigt att börja förbereda. Och köra bil, åka bil, gå bredvid en bil. Nä, okej överdriver lite men ni fattar. Märkligt att ingen pratat om denna känsla? För jag kan väl aldrig vara helt allena om denna?
Hur som helst, en ska ju inte klaga. Det är ju inte så att en kommer dragandes med något nytt. Det är ju ingen sjukdom. Folk har ju varit på smällen i en smärre evighet. Ba bit ihop. Kavla upp ärmarna. Heja, heja...heja. Skoja.
Åh mysmagen! :D
SvaraRadera