Det är många som frågar om jag inte är rädd för till exempel
förlossningsskador eller downs syndrom. Sen ska de i all välmening berätta
en historia om mammas arbetskamrats kompis som drabbades av ditten eller datten
för att en ska vara medveten om vad som skulle kunna hända. Men ändå avsluta
med att ”Men för det mesta går det ju bra”. Ja men tack och tack då.
Jag undviker aktivt
att googla symtom eller ställa frågor på familjeliv.se. Det är liksom inte
allmängiltigt. Istället frågar jag nära vänner eller barnmorskan.
Idag när vi var på vårt andra ultraljud så sa barnmorskan att föräldrar idag är så mycket oroligare och rädda än när hen
började arbeta. Inte konstigt tänker jag när all information är så
lättillgänglig. Både trovärdig och icke trovärdig.
Jag försöker istället att ta ut glädjen i förskott. Tänka på
allt det fina som genererar positiv energi istället för motsatsen. Även om det är läskigt och svårt ibland. Du blir
inte mindre ledsen om något väl händer för att du låtit bli att ta vara glad och man kan aldrig vara glad i onödan. Underbaraclara beskriver det
så himla bra i den här texten.
Och ultraljudet då. Jo allt såg bra ut. Det är faktiskt helt
galet hur mycket det går att se. Och med 97% säkerhet fick vi veta kön. Så
spännande så:)
AAAAAHHH!!! så glad för eran skull, bebismys comin' up! // Danska Kronprinsessan
SvaraRadera