Det är många som frågar om jag inte är rädd för till exempel
förlossningsskador eller downs syndrom. Sen ska de i all välmening berätta
en historia om mammas arbetskamrats kompis som drabbades av ditten eller datten
för att en ska vara medveten om vad som skulle kunna hända. Men ändå avsluta
med att ”Men för det mesta går det ju bra”. Ja men tack och tack då.
Det är bara så att jag redan vet vad som kan hända. Jag
har inte nyss krälat fram underifrån en sten.
Även om det är viktigt att texter och artiklar om missfall och
förlossningsskador finns så vill jag gärna välja själv vad jag tar del av.
Inte få det tilldelat på Facebook eller till middagen.
å´﷽﷽﷽﷽﷽﷽﷽﷽na välja själv vad jageller ställa
frågor på familjeliv för ingen är den andra lik. vill jag gärna välja själv vad
jag
Jag undviker aktivt
att googla symtom eller ställa frågor på familjeliv.se. Det är liksom inte
allmängiltigt. Istället frågar jag nära vänner eller barnmorskan.
Idag när vi var på vårt andra ultraljud så sa barnmorskan att föräldrar idag är så mycket oroligare och rädda än när hen
började arbeta. Inte konstigt tänker jag när all information är så
lättillgänglig. Både trovärdig och icke trovärdig.
Jag försöker istället att ta ut glädjen i förskott. Tänka på
allt det fina som genererar positiv energi istället för motsatsen. Även om det är läskigt och svårt ibland. Du blir
inte mindre ledsen om något väl händer för att du låtit bli att ta vara glad och man kan aldrig vara glad i onödan. Underbaraclara beskriver det
så himla bra i den
här texten.
Och ultraljudet då. Jo allt såg bra ut. Det är faktiskt helt
galet hur mycket det går att se. Och med 97% säkerhet fick vi veta kön. Så
spännande så:)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
.jpeg)
